Kapitel 77
Det var när Elisabeth Hermon och hennes medförfattare Stefan Lundström grävde i gamla handlingar på tingsrätten i Nyköping som de upptäckte att Luis hade stått inför rätta för mordförsök på mannen med de svarta ögonen. De tog kontakt med Osama som i sin tur förmedlade kontakten med mig. Jag befann mig i Spanien när mailet med följande erbjudande kom: Om du vill skriva en bok om detta, erbjuder vi dig ett förlagskontrakt. Stefan Lundström är nämligen delägare i Blue Publishing AB.
Så gick det till.
För mig var det ett ödets nyck som gjorde att bitarna i Mias pussel bara ramlade på plats. Plötsligt fick jag veta var Mia hade gömt sig åtminstone en del av den tid som dittills hade varit ett svart håll för mig i hennes historia. På egen hand hade jag aldrig hittat Elisabeth Hermon.
Vi träffades och skrev kontrakt.
En tid senare gjorde jag en lång intervju för Allas Veckotidning med den då superhemliga Elisabeth om Stiftelsen Trossen och deras kommande bok Vingklippt. Via mail erbjöd jag sedan på både Mia och Liza Marklund att gå i svaromål i direkt anslutning till artikeln.
Först efter ett dygn hörde Mia av sig. Klockan var fyra på natten och jag hade just gått till sängs. Liza Marklund hade då gett upp alla försök att få fram information om Vingklippt på egen hand. När Mia nu ringde var det på Liza Marklunds uppdrag.
Hon var klart skakad.
– Är du säker på att det är en bok? Vem ger ut den? När kommer den? Jag vill inte du ska skriva något om mig i din artikel.
– Det måste jag göra. Halva boken handlar ju om dig.
Mia blev mycket upprörd när hon fick veta att hon dessutom nämndes vid namn.
– Den där människan får varken skriva mitt eller Lizas namn utan att ha frågat oss, sa Mia hätskt. Hon klarade sig undan bara för att kommunerna vägrade anmäla. Jag hoppas att hon skriver sanningen nu. Annars kommer både Liza och jag att stämma henne.
– Det tror jag att hon har räknat med.
– Hon fick ju pengar av Expressen för det här. De gjorde ju ett avtal. Expressen gick ju in och köpte henne!
– Du menar att det blev förlikning. Ja, men det hjälpte inte. Hon krossades och är fortfarande periodvis sjukskriven.
– Men hon har ju jobbat med andra saker både före och efter stiftelsen, visste Mia och bytte samtalsämne.
– Jag har massor att berätta för dig. Jag har bytt bokförlag. Visste du det? Jag har gått till Lind och ko.
– Förlåt? Vad sa du?
– Lind och ko.
- Aha, Lind & Co, menar du.
– Ja. De har funnits i tio år.
Jag blev inte särskilt förvånad. Jag hade ju hört av Michael att Mia av ekonomiska skäl låg i konflikt med Ordupplaget och att vänskapen med Kerstin Weigl var tämligen sval. Jag återgick emellertid till Vingklippt och frågade om hon ville kommentera uppgifterna i boken. I så fall skulle jag kanske kunna skaffa henne ett exemplar elektroniskt.
– Jag ska prata med Liza om vad vi ska göra med det här. Hon tittar på det här nu, det vet jag. Jag accepterar inte att någon skriver om mig. Jag känner alla kvinnorna som var med och har kontakt med dem fortfarande. Elisabeth kan inte skriva om sånt som inte är sant. Lämna för guds skull inte ut mitt telefonnummer till den kvinnan. Tala inte ens om att du har kontakt med mig. Jag vill inte ha henne efter mig.
– Så du tror du att hon är farlig?
– Ja det tror jag. Hon har ju talat om för männen var kvinnorna finns.
Jag sa att jag hade fått uppfattningen att Elisabeth var trovärdig. Speciellt som hon åtminstone för mig vägrade avslöja en enda kvinna. Mia nämnde hon för övrigt bara vid hennes litterära namn och som huvudkurir åt Liza Marklund.
– Jag såg henne alltid som sjuk, sa Mia. Hon är ingen person jag vill ha kontakt med. Det finns massor av kvinnor som fortfarande är gömda både för henne och männen.
- Gömda för henne?
– Ja, hon har hotat alla kvinnor som varit gömda.
- På vilket sätt då?
– Om man avslöjar Elisabeth så berättar hon för mannen var man finns.
– Det är ju 16 år sedan! Hon vet väl för övrigt bara att du bor i Amerika. Det vet ju alla.
Mia nekade till att ha bott på Trossen i fem månader. Hon räknade högt för sig själv och kom fram till att det var tre och en halv månad. Någon telefonräkning på 20 000 kronor hade hon heller inte lämnat efter sig.
– Det var samtal som din man skulle ha gjort till leksaksfabrikanter i Hongkong. Han tänkte tydligen importera leksaker.
– Det var konstigt, sa Mia med sprucken röst. Hon lät så ertappad att jag bestämde mig för att släppa några bomber till och ge Elisabeth skulden för sånt jag fått veta av vännerna i Oxelösund.
– Hon säger att du inte var jagad över huvud taget. Du uppförde dig inte så. Din man var ingen norrlänning vid namn Andres. Han var chilenare och hette Luis, fast du kallar honom Lolli. Han försökte köra ihjäl Emmas pappa och blev åtalad för mordförsök. Då blev araberna arga. Så det var han och inte du som var jagad. Och så säger hon att du inte jobbade på en bank. Du skulle bara ha jobbat några sommarveckor på Statshypotek. Det var din syster som jobbade på bank.
Mia satt tyst en lång stund.
– Men gud vad hon babblar, sa Mia. Det hördes att hon var ertappad. Hon lät så svävande på rösten att jag blev full i skratt.
– Ja, hon får ju skriva vad hon vill. Det får hon ju. Jag vet inte ens om vi kommer gå ut och kommentera boken. Den här personen är farlig. Liza vet att hon är sjuk. Det var hon redan innan.
– På vilket vis?
– Det vet inte jag. Jag vet bara att hon aldrig var där. Hon var jämt borta. Hon gjorde ingenting för dessa kvinnor. Det står jag för.
– Det är ju graverande om din man var chilenare och om det var han och inte du som var jagad. Då frågar man sig om du har ljugit ihop alltihop och Liza bara har gått på det.
– Jasså.
- Vad säger Liza då?
– Hon säger att Elisabeth försöker tjäna pengar på något annat nu.
Liza Marklund kunde alltså inte se några andra skäl än kronor och ören till att Elisabeth ville ha upprättelse. Jag förstod att hon skulle få samtalet relaterat eller kanske till och med uppspelat för sig så jag kunde inte låta bli att klaga.
– Det är ju trist att Liza Marklund har en så skittråkig attityd när man ber om en kommentar. Jag fick som vanligt bara ett mail från Piratförlaget om att hon inte ger några intervjuer. Det är ju rätt allvarliga anklagelser trots allt.
– Så du fick inget svar från henne? Det tycker jag att du borde ha fått. Men jag vet ingenting om att Expressen gick ut med Elisabeths namn, bild och personnummer. Det får de stå för. Det har vi aldrig gjort.
Hennes sätt att säga "vi" sa en del om vad hon ansåg om samarbetet. Till Elisabeth hade ju Mia sagt att hon hade jobbat på Expressen. Avslöjandet av Stiftelsen Trossen var uppenbarligen deras gemensamma scoop.
– Elisabeth säger att det var du, två andra mammor och ett par som grävde fram alla uppgifter till Liza Marklund. Hon säger att du vilseledde Liza och lämnade information som inte var korrekt. Men det är förstås svårt att tro att Liza Marklund, som är en så framstående journalist, inte kontrollerade alltihop. Elisabeth blev omgående friad på alla punkter. Liza Marklund fick ett brev från åklagarens om det. Ändå skrev hon Asyl och Paradiset. Hur var det nu? Din man, den där Anders, var han chilenare eller?
– Nej.
- Var han svensk då?
– Ja, han är svensk.
- Men han höll på köra ihjäl…
– Nej, han har inte kört ihjäl honom. Han lever i högsta grad.
– Men han har ju blivit invalid.
– Nej, han är inte invalid. Jag vet inte vad Elisabeth pratar om.
– Det blir nog diskussion om det här.
– Det får det gärna bli. Men jag vet inte ens om vi kommer gå ut och bemöta det här. Jag vet inte ens vad Liza tänker. Min syster och mina föräldrar har aldrig varit på Trossen. Hon blandar ihop mig med andra kvinnor som har varit där.
Mia berättade att hon hade haft det jobbigt en tid. Hon ville emellertid inte säga varför. Tillsammans med sin och Osamas gemensamma dotter var hon fortfarande i färd med att skriva boken Emma.
– Du kan komma hit, sa hon. Vi har tänkt oss att två, tre journalister ska få göra intervjuer med henne. Elisabeth blandar ihop mig med andra kvinnor. Jag kan inte avslöja vilka. Det har jag inte rätt till. Jag har ju gömt undan dem.
– Hur många har du gömt då?
- Jag har gömt undan sju stycken.
– I Sverige?
- Ja.
– Hur mår de i dag då?
– De mår bra. De lever på olika orter. Många har faktiskt nya män och nya familjer.
- Upphör inte hotbilden när barnen blivit stora?
– Nej. Inte i mitt fall.
– Det kan väl inte finnas någon hotbild mot din dotter nu?
– Men snälla rara du, det förstår du väl att det gör. Tänk efter. Hon är ensamstående mamma. Hon är ogift och har fött ett barn. Hon har verkligen skämt ut honom.
- Så hur mår hon?
– Hon mår bra men hon har haft det svårt.
- Du pratade om en förestående gräddbakelse i vår.
– Ja, hon gifter sig. Men det får du inte berätta förrän boken Emma är ute.
Jag kunde bara konstatera att Mia än en gång gick i Liza Marklunds ledband.
Dagen därpå kom följande mail från Mia:
Hej
Jag har bestömt att inte läsa vad hon skriver.
Jag har inget intresse detta.
Jag låter liza och andra sköta den biten.
Ha en underbar dag.
Mia
***
Innan artikeln om Elisabeth Hermon gick i tryck i Allas Veckotidning kom ett pressmeddelande från Piratförlaget. Ja, det skickades förstås inte till mig utan till chefredaktör Gunilla Håkansson som är en tjej med civilkurage. Tidningen skrev i anslutning till att artikeln publicerades:
"Liza Marklund och Mia Eriksson har fått tillfälle att bemöta artikeln om Elisabeth Hermon. Mia Eriksson avstår och hänvisar till Liza Marklund. Lottie Wahlöö på Piratförlaget gav Allas följande kommentarer från Liza Marklund:
För min del är den här historien utredd sedan många år tillbaka. Kvinnan ifråga stämde Expressens ansvarige utgivare Erik Månsson för grovt förtal. Hon drog tillbaka sin stämningsansökan strax före huvudförhandlingen. Jag har inte läst hennes bok, om det nu verkligen är så att det kommer en bok, så jag kan inte kommentera uppgifterna i den."
***
Kerstin Weigl och hennes man Sigge Sigfridsson på Ordupplaget har för denna bok fått möjlighet att yttra sig om samarbetet med Mia. De har avstått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar