Kapitel 6
Inger Segelström tog emot på tjänsterummet. Bara några veckor tidigare hade vi setts för en intervju sedan hon valts till ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund och tagit plats nummer ett i riksdagen. Redan i mitten av 70-talet hade hon, vid sidan av jobbet som jurist på arbetsmarknadsdepartementet, varit med om att starta Alla kvinnors hus i Stockholm, en plats där misshandlade kvinnor och deras barn kunde söka skydd. Hon hade dessutom dragit igång en juristjour för kvinnor som blivit utsatta för så kallat övervåld. En tid var hon också kontaktperson åt en misshandlad kvinna som flytt från sin man och sökt skydd i Alla kvinnors hus. Vid ett tillfälle när de var ute på stan tillsammans blev de skuggade av exmaken. Just som de svängde in på Svartensgatan kom han farande i bil rakt emot dem på trottoaren. Inger lyckades kasta sig mot husväggen och dra kvinnan med sig. Det räddade dem från en säker död. Mannen greps av polisen, ställdes inför rätta och dömdes till fängelse. När han kom ut igen hade kvinnan flyttat från stan och börjat om på nytt någon annanstans.
Inger hade sett Kvällsöppet med Mia kvällen innan och blivit överrumplad av allvaret i hennes historia.
– Det är inte acceptabelt att en kvinna ska behöva byta identitet, sa hon bestämt. Och det är verkligen inte klokt att en domstol i Sverige har hjälpt er att flytta!
– Hjälpt och hjälpt, sa Mia. Vi fick enkla flygbiljetter. Det var allt. Något ekonomiskt bistånd fick vi ju inte.
– Så kommunen och polisen sa att ni omöjligt kunde leva ett normalt liv i Sverige? Och kammarrätten sa att ni borde flytta utomlands? Vi får ta fram handlingarna. Vad hade de för stöd för denna slutsats? Varför har ingen gjort en analys av mannen? Det är ju otroligt om kommun och polis har sagt att de inte kan skydda er. Något liknande har jag aldrig hört talas om tidigare. Och varför tar inte hans landsmän avstånd? Det brukar ju finnas en riksorganisation?
– De är blodsbröder, sa Mia. Muslimerna i Sverige har bilder på oss. En dom har gått ut att den som får syn på oss ska döda oss. Därför måste vi hela tiden vara ett steg före.
– Och kvinnojouren?
– De sa också att vi borde flytta utomlands.
Inger blev allt mer förvånad.
– Sa de verkligen så? Det är ju oerhört. Det låter som att myndigheterna har sopat problemet under mattan. Om inte Sverige kan garantera er säkerhet, vad ska ni då leva av?
– Varför kan vi inte få socialbidrag, undrade Mia. Tiden som gömda har kostat massor. Och han kostar pengar hela tiden. Fram till 1992 hade han 18 domar på sig och han har dragit på sig flera sedan dess. Vi flyttade för ett år sedan. Förskottet för boken har betalat bostaden och privatskolan och nu är pengarna slut.
Den frågan hade Inger inget svar på. Hon konstaterade dock att Mias förre fästman och hans kompisar borde sitta inlåsta.
– Ibland måste man använda samhällets maktmedel. Ni borde ha fått livvakter dygnet runt tills polisen hade fått fatt dem. Han ger andra invandrare dåligt rykte och saboterar vårt arbete med integration. Det är upprörande att hans landsmän inte reagerar med avsky. I Sverige är det svenska lagar som gäller. Om svenska folket ska respektera de nya svenskarna så måste de anpassa sig till det svenska samhället.
Mia berättade att hon kände till åtta andra svenska kvinnor i samma situation. De hade alla varit i händerna på män från Libanon och Syrien och småningom fått flytta utomlands.
– Otroligt, sa Inger.
– Det är en sådan sorg att behöva lämna Sverige, sa Mia. Men jag blir aldrig av med honom. Vi kan inte flytta tillbaka. Då överlever inte Emma. Hennes utveckling går bakåt. Hon varken äter eller pratar. Och pojken vill inte gå ut. De är som två små kattungar som tar sina första stapplande steg.
– Det är Sveriges skyldighet att stoppa honom och erbjuda er att komma tillbaka, konstaterade Inger. Det kanske finns ett fåtal män som måste hållas inlåsta även om det känns hårt för mig som socialdemokrat att behöva säga det.
– Beteendet sprider sig lavinartat, sa Mia. Vi vet inte vad vi har fått in för sorts folk i landet. Vi kollar deras sjukdomar men inte vad de har i hjärnan. Många kvinnor hade kunnat räddas om vi hade kollat det.
– Vi får inte vända oss mot alla muslimer, sa Inger.
– Jag är hatisk, sa Mia. Jag är hatisk mot honom.
– Han är ett svenskt problem, konstaterade Inger. Sverige måste lösa det här. Dessutom måste hans landsmän och andra muslimer informeras. Speciellt som han åberopar sin religion. Det måste finnas ett kyrkans överhuvud som kan ta avstånd och ansvar.
– Det är en kulturkrock, sa Mia. Enligt hans religion har jag skämt ut honom.
– Vi ska använda religionen mot honom, sa Inger. Vad sägs om besöksförbud?
– Då måste man uppge var man befinner sig och det vill vi inte.
– Man måste kanske ta ett steg till och ge honom någon slags husarrest.
– Men vi är ändå rädda för hans kompisar.
Inger bestämde sig för att utmana hela det svenska samhället mot Mias förre fästman och hans kumpaner.
– Den dagen du vill komma tillbaka ska vi se till att du får möjlighet till det. Det måste vi klara. Annars har vi inte ett rättssamhälle. Finns det luckor i lagen så får vi täppa till dem. Boken Gömda är ditt testamente. Ingen mer ska drabbas. Hotade mödrar och barn ska inte behöva leva instängda.
– Borde man inte kunna sekretessbelägga sjukdomar, undrade Mia. När min son skadade tänderna tog inte sjukhuset emot när jag vägrade uppge mitt personnummer.
Mia berättade vidare att familjen bodde gömda i Botkyrka när de fick rådet att flytta utomlands.
– Det var bekvämt för myndigheterna att vi flyttade.
– Den stora skandalen är just att socialen har släppt det här, sa Inger. Om ni hade tagits tillbaka till hemstaden med polisbeskydd dygnet runt så hade resultatet blivit ett annat. Det är alltid mycket svårare att rätta till saker och ting i efterhand. Och så länge ni är tysta och snälla är det ingen som vill ta i problemet. Ni måste kräva att de ska lösa det här.
Mia återkom till bristen på pengar. Kanske fanns det fonder som kunde hjälpa till, undrade hon.
– Fonder är en kortsiktig lösning, sa Inger. Enligt socialtjänstlagen borde ni ha rätt till existensminimum.
– Vi måste få pengar på något sätt. Vi har varit gömda sedan 1990. Vi har försökt allt under våra två år utomlands. Det fungerar inte. Vi tvingas hela tiden tillbaka.
– Ni måste bestämma vilket slags liv ni vill leva. Sedan är det upp till Sverige att ta sitt ansvar, sa Inger. Om ni väljer att komma tillbaka ska vi utmana hela det svenska samhället för att hjälpa er.
Inger gjorde i all hast upp en plan för familjens återkomst till Sverige. De skulle landa på Arlanda under stor massmedial bevakning. Hon skulle personligen leda aktionen för vilken jag, som hon sa skulle vara pressansvarig. Tillsammans skulle vi se till att så mycket uppmärksamhet riktades mot Mia och familjen att mannen med de svarta ögonen och hans kompisar inte skulle ha en chans att ens komma nära. Han och hans vänner skulle samtidigt, under samma massmediala bevakning, frysas ut av hela det svenska samhället inklusive deras egna landsmän och trosfränder.
– Om du väljer att komma hem igen ska jag stå vid din sida dag och natt tills allt det här är över, sa Inger.
– Jag vet inte, sa Mia tveksamt. Jag skulle kanske våga, men min man vågar inte. Han är alldeles för svag och nedbruten efter det som hänt. Och hur blir det om jag åker till min hemstad och min förre fästman dödar mig, tar Sverige hand om mina barn då?
***
När jag 13 år senare ber Inger Segelström kommentera mötet med Mia ringer hon upp tämligen omgående. I dag sitter hon i EU-parlamentet och är i färd med att försöka införa en lag mot barnaga i hela Europa. Hon är dessutom vice ordförande för Europas socialdemokratiska kvinnor.
– Mötet med Mia var otroligt starkt, säger hon. Diskussionen har stannat kvar hos mig som en stor besvikelse över att vi inte räckte till. Mia hade ju gjort allting rätt. Ändå fungerade det inte. När mannen var inlåst blev hon förföljd av andra män.
Inger har haft Mias fall med sig genom hela sitt politiska arbete. Det ledde till att det blev lättare för kvinnor att få besöksförbud. Detsamma gällde möjligheten att hemligstämpla personuppgifter i olika register. Med Mia och Gömda bröts motståndet mot sekretess ned.
– När det gäller de mest våldsamma männen måste man tillgripa sådana åtgärder, säger Inger. Jag har kunnat använda Mias fall till hjälp för andra kvinnor.
Inger Segerström har läst alla Mias böcker. Hon tror att åtminstone Gömda finns i nästan varje kvinnas hem.
– Det är en sådan bok man sticker åt sin tonårsdotter, konstaterar hon.
Inger hade gärna sett att Mia och hennes familj hade kommit hem och att vi tillsammans hade fått utmana hela det svenska etablissemanget.
– Jag satt ju i riksdagen då och hade gärna testat gränserna. Om en man inte kan avstå från brottslighet så är det ju honom man får hålla inlåst.
Inger suckar tyst.
– Nu har Mia hamnat i USA. Det är verkligen jättekonstigt att hon har fått asyl. De har möjligen gett henne det för att hennes förre fästman inte kan komma in där. Inget land i Europa skulle ha kunnat stoppa honom men till USA är det svårt för folk med hans straffregister att få visum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar