Sanningen om Gömda, kapitel 60

Kapitel 60

Den 17 december 1991 återvände Mia, Luis och barnen till Sverige efter sju månader i Chile. Vad de hade haft för sig där är okänt förutom att de, enligt Gömda, hade bott i ett hus som socialtjänsten i Smedjebacken betalat åtta månaders hyra för. Tanken var gissningsvis att de under den tiden skulle ha kommit så pass på fötter att de själva framöver själva skulle kunna stå för sin försörjning. Chile var trots allt Luis hemland.

I Gömda påstår Mia att socialsekreteraren sagt att de måste komma tillbaka till Sverige då vårdnadsfrågan kring Sara inte var löst.

Det är troligen inte sant. Särskilt som socialtjänsten bara försåg dem med enkla biljetter till Chile och socialsekreteraren i Smedjebacken blev irriterad när de återkom.

Och som om Mia skulle ha brytt sig om det.

Hon hade inte en tanke på att ens ge Osama umgängesrätt.

I Asyl till och med uppmanar hon Sara att kalla Luis pappa.

Det är därför troligt att familjens återkomst i stället hade med deras försörjning att göra. De hade antagligen inte lyckats etablera sig i Chile och om bara några veckor senare skulle hyran för huset löpa ut. De kunde heller inte räkna med några socialbidrag. Om de även fortsättningsvis ville slippa arbeta för sin försörjning måste de följaktligen resa tillbaka till Sverige.

Enligt Asyl stod hyrbilen och väntade med urladdat batteri i ett garage på Kungsholmen i Stockholm. Kanske var den Mias nu? Det är ju knappast troligt att socialtjänsten månad efter månad betalade hyra för en bil som bara stod och väntade i ett garage på några som kanske aldrig skulle återvända. Lägenheten med adress Västansjö 9A i Smedjebacken ska också ha stått och väntat med den vita soffan och halva deras bohag. Resten fanns fortfarande i radhuset på Höjdgatan i Oxelösund.

Mia berättar i Asyl att familjen begav sig till lägenheten i Smedjebacken för att försöka etablera sig på nytt och bli dalmasar. De firade jul och nyår och när socialsekreteraren i januari började tala om den stundande rättegången bröt Mia ihop. "Åh Gud! Rättegången om Sara." Den hade hon förträngt. Att hon just påstått att det var därför de kommit tillbaka hade hon glömt.

"Jag skulle tvingas sitta mitt emot mannen som försökte mörda oss och lugnt förklara varför jag inte tyckte han var en bra förälder", tänkte hon upprört. Hur skulle hon klara det?

Det var i väntrummet hos Saras psykolog som Mia hittade en tummad och lite sönderriven Expressen med en artikel om Angelica, en svensk kvinna som blivit misshandlad av sin arabiske man. När hon ville skiljas skickade han sonen Tarek till sina föräldrar i Tunisien. Där hade pojken bott hos farföräldrarna i tio år när artikeln skrevs. Själv återvände mannen till Sverige. Han bodde i Stockholm och hade dömts för en lång rad brott som stöld, misshandel, egenmäktighet med barn och olaga hot. Och nu skulle fallet upp i högsta domstolen.

I mitten av februari 1992 åkte Mia och familjen av någon outgrundlig anledning till Björsjö Skogshem. På socialtjänstens inrådan skulle de än en gång ta trerumslägenheten där i besittning. Mia berättar i Asyl hur barnen jublande sprang runt och jagade varandra genom rummen och hur de åkte tefat i snön utanför.

Mia köpte Expressen och fick läsa fortsättningen på historien om Angelica. Efter tio års kamp har Högsta domstolen tagit ifrån henne vårdnaden om sonen och gett den till kidnapparen, läste hon. Kvinnan var förkrossad av sorg. Hon skulle aldrig mer få se sitt barn. Herregud, tänkte Mia. Är det vad vi har att vänta? Hon frös så hon skakade.

Dagen därpå fanns fler artiklar om hotade kvinnor och kidnappade barn. Journalisten som skrev var Liza Marklund som i Asyl skriver om sig själv som Hanna Lindgren. En av artiklarna handlade om ”Bortrövade Barns Förening”. Fallet Mia hade läst om var nämligen inte unikt. Ett femtiotal drabbade kvinnor hade gått samman för att hjälpa och stötta varandra.

Mia hittade telefonnumret till föreningen i katalogen och ringde ordföranden, som i sin tur rekommenderade henne att ringa Liza Marklund. Expressenjournalisten hade nämligen kontakt med stiftelsen Trossen vars ägarinna kunde osynliggöra människor och gömma hotade kvinnor och barn utomlands.

Sol Kvarzell var ordförande för ”Bortrövade Barns Förening”. Det var till henne Mia ringde. Hon var själv drabbad. Två av hennes barn hade rövats bort till Iran av sin biologiske pappa. Först tio år senare, när de var tillräckligt stora för att själva välja var de skulle bo, kom de tillbaka.

– Det gör förr eller senare alla bortrövade barn, säger hon. Då får man liksom börja om från början igen. Det är som med adoptivbarn. De söker sina rötter. Man får försöka leva med hur det faktiskt blev.

Sol Kvarzell minns mycket väl samtalet med Mia.

– Det hon hade råkat ut för var ju jättehemskt! Hon visste inte vart hon skulle vända sig så hon ringde till mig. Det var ju många som likt Mia ”bara” var utsatta för hot om kidnappning som gick med i föreningen.

Sol hade aldrig hört något liknande, säger hon om Mias berättelse. Allra värst var att hon inte hade fått någon hjälp av myndigheterna.

– Jag har faktiskt aldrig träffat henne. Hon var aldrig aktiv i vår förening. Jag såg bara till att hon fick kontakt med Liza Marklund. Hon skrev ju väldigt mycket om oss just då.

Liza Marklunds artikel om ”Bortrövade Barns Förening”.

Sol Kvarzell berättar att föreningen fick ett väldigt genomslag i media när den bildades. Dagens Eko fanns på plats och sände direkt i radion. Riksdagskvinnan Margareta Persson (s) blev deras revisor och när medlemmarna uppvaktade ministrar var tv inte sena att haka på.

– Vi träffade Betty Mahmoody flera gånger, kvinnan som skrev "Inte utan min dotter". Du kan inte ana hur mycket uppmärksamhet vi fick. Det var väl då Liza Marklund tog kontakt med oss, såvitt jag minns.

Att ”Bortrövade Barns Förening” valde att arbeta politiskt ledde fram till en rad förändringar. De fick bland annat igenom bestämmelsen att båda föräldrarna måste vara närvarande när man söker pass till barnen. Dessutom skärptes straffsatsen.

– Men man fick kämpa själv, säger Sol. Ingen annan gjorde något. Senare blev UD och ambassaderna tvungna att hjälpa till. Men regeringarna i de muslimska länderna var ju väldigt svåra. Och det politiska arbetet slog definitivt tillbaka på mig privat.

Sol Kvarzell var också den som först fick kontakt med Stiftelsen Trossen vars ägare, Elisabeth Hermon, alltså hade specialiserat sig på att gömma jagade kvinnor och barn och bistå med såväl sekretess och kvarskrivning som utlandsetablering i all hemlighet. De har heller aldrig träffats.

– Det enda jag kommer ihåg är att vi hade ett otroligt långt samtal, säger Sol. Jag tror att vi pratade i tre timmar. Min yngste son var liten då lekte så snällt omkring mig hela tiden. Det hon berättade verkade så fantastiskt. Det var som om himlen öppnade sig med allt vad hon kunde göra för de jagade kvinnorna. Sedan fick man läsa i Expressen att det var mest fantasier. Elisabeth var väldigt arg på Liza som avslöjade alltihop. Liza ville att jag skulle vittna mot Elisabeth i rättegången sedan. Men det blev visst ingenting av med den.

Sol berättar att hon bara någon dag före vårt samtal hade talat med en av de andra ledande kvinnorna i föreningen.

– Hon berättade att hon vid ett tillfälle hade mött Mia och Elisabeth i Skärholmens centrum. Hon tyckte det var väldigt konstigt att de gick omkring där helt öppet utan att verka vara ett dugg oroliga trots att alltihop skulle vara så hemligt.

Mia etablerade en kontakt med Liza Marklund som i sin tur såg till att hon fick kontakt med Elisabeth Hermon och Stiftelsen Trossen. Berättelsen finns med i den ”sanna” boken Asyl och i romanen Paradiset som 2002 blev film med Helena Bergström i huvudrollen. I Asyl kallas stiftelsen Evigheten och dess ägarinna Katarina Nilsson-Strömlund. I Paradiset kallas stiftelsen Paradiset och ägarinnan Rebecka Björkstig.

Historien är ändå densamma.

För att barnen ska få ha lite roligt åkte de till Örebro för att under tre dagar ta in på ett pensionat där. Orsaken var att staden just då hade besök av ett tivoli.

Plötsligt dök Osama upp med två av sina blodsbröder. Han och Mia slet i Sara från varsitt håll tills han släpper taget och flickan ramlade i Mias famn. Två uniformerade poliser hade nämligen plötsligt dykt upp och skrämt iväg araberna. Till följd av dragkampen blödde Sara från ett stort sår i huvudet och de fick åka polisbil till akuten. Allt enligt Asyl. Men som vanligt fanns varken vittnen eller anmälan.

"Hur kunde han hitta oss", undrar Luis i boken.

"Bilderna", säger Mia. "Det cirkulerar ju fotografier på oss. Någon såg oss, någon ringde."

Efter tio månader av total tystnad skulle alltså någon av Osamas spejare ha sett familjen i Örebro och ringt. Han skulle då på nolltid ha släppt allt han hade för händer och tillsammans med två kompisar kastat sig i bilen och åkt till Örebro. Där skulle han sedan ha kastat sig över det barn han kämpat så hårt för att få träffa varpå hon fick ett stort, blödande sår i huvudet.

– Det är inte sant, säger Osama. Jag vet inte var hon får allt ifrån.

En person som 2009 hade kontakt med Sara har berättat följande:

- Vi pratade om att hennes pappa inte alls är den våldsman som Mia påstått under hela hennes uppväxt. Hon blev förvirrad. "Om han inte är en mördare, om han inte försökte döda mig, varför har jag då ett ärr i huvudet", frågade hon.

Den frågan kan nog bara Mia och Luis svara på.

Enligt Gömda återvände familjen omedelbart till Björsjö Skogshem. Mia insåg att familjen måste få hjälp att gå under jorden. Därför ringde hon Elisabeth Hermon på Stiftelsen Trossen.

Det är något märkligt med familjens vistelseort från 17 december 1991 när de kom tillbaka till Sverige tills de anlände till stiftelsen Trossen den 10 maj 1992. Enligt Gömda bodde de alltså på Björsjö Skogshem flera veckor trots att de hade egen lägenhet och allt sitt bohag på adress Västansjö 9A i Smedjebacken. Det låter inte särskilt troligt. Frågan är om de över huvud taget hade lägenheten kvar. Varför tog de i så fall in på ett vandrarhem och varför blev socialsekreteraren så upprörd när de kom tillbaka. Huset Västansjö 9A ska för övrigt i brist på hyresgäster sedan länge vara rivet. Kanske var det rivet redan då? Kanske var deras bohag bara magasinerat?

Märta Hammarbäck på Björsjö Skogshem lärde ju känna Mia och familjen redan när de bodde där 1991. Då var hon anställd av Berit Theelke. Året därpå tog hon över verksamheten. Märta minns mycket väl att Mia och familjen återkom 1992.

– De kom men de stannade bara en enda natt. Sedan åkte de vidare. De kom ju från Chile då och jag tog aldrig reda på vart de skulle. Det var representationsjakter i Kloten så vi hade fullt upp. Men det var väldigt kul att få träffa dem. Jäntan blev ju så glad så.

Märta Hammarbäck drev Björsjö Skogshem till 1998 innan hon drog sig tillbaka som pensionär.

Frågan är alltså var familjen egentligen bodde. Socialtjänsten i Smedjebacken gör som de ska och säger inte ett knyst.

Ett tämligen envist rykte säger att familjen tog sig tillbaka till Oxelösund. Uppgiften har inte gått att bekräfta.