Kapitel 10
År 2000 kom Gömda ut på Piratförlaget som Liza Marklund samma år hade grundat tillsammans med journalisten och förläggaren Sigge Sigfridsson, journalisten Jan Guillou och hans hustru, förläggaren Ann-Marie Skarp. Liza Marklund hade slagit igenom stort som deckarförfattare och på den framgångsvågen seglade även Gömda.
Det gladde mig. Försäljningen skulle förhoppningsvis gå så bra att hon och familjen fick sin framtid tryggad. Långt senare upptäckte jag att pocketversionen var bantad från 509 till 395 sidor. Det var ingen dålig redigering. Dedikationen till Michael var borta och Mia stod inte längre som författare på omslaget. Hon fick vara med först på försättsbladet inne i boken.
All uppståndelse kring den nya utgåvan fick mig att undra hur Mia mådde. Om inte annat så kom tanken upp varje gång jag dammade av tiggarbreven i hennes brevkorg. Av och till funderade jag på att ringa det där numret i Santiago de Chile. Märkligt nog blev det aldrig av. Hon hade trots allt sagt att jag inte skulle ringa i onödan.
Samma år kom Liza Marklund även ut med Paradiset som tre år senare blev film. Colin Nutley regisserade och Helena Bergström spelade huvudrollen som journalisten Annika Bengtsson.
I samband med premiären skulle Kurt och jag intervjua Suzanna Dilber som spelade Aida i filmen, en hårdför tjej på flykt från krigets Bosnien. Vi fick en intervjutid på den allmänna pressdagen och åkte till Strand hotell i Stockholm där filmbolaget hyrt in sig för att under en och samma dag klara av en lång rad intervjuer. Tidningsfolk och TV-team avlöste varandra enligt ett i förväg uppgjort schema.
Vi hade bett om en intervju med Helena Bergström också men naturligtvis fått nej. Likt många andra Dramaten-aktörer tackar hon av någon outgrundlig anledning nämligen alltid nej till veckotidningar.
Att få till en bra intervju med Suzanna Dilber visade sig inte heller vara så lätt.
– Ni får 15 minuter med Suzanna, sa pressekreteraren. Det får räcka till både intervju och fotografering. I bästa fall kan vi sträcka ut tiden till 20 minuter.
Journalister ska hållas kort och sättas på plats. Så är det i vissa kretsar. Jag har aldrig förstått vem det ska gagna. Resultatet av en sådan intervju kan bara bli dåligt. Särskilt för unga stjärnskott som är tämligen okända och som det inte går att i förväg läsa på om. Men det var bara att hålla god min.
Kurt och jag infann oss i god tid och stod snällt i kö för vår intervju. Medan vi väntade passade Helena Bergström, Colin Nutley och Liza Marklund på att ta en fikapaus några meter ifrån oss. De pratade och skrattade och hade uppenbarligen väldigt trevligt.
Så lång hon är, tänkte jag om Liza Marklund och undrade om det skulle löna sig att be om en intervju. Jag kanske rent av skulle stövla fram och fråga hur i all världen hon kunde köra Mia på porten när den stackarn som mest behövde henne. När allt kom omkring hade jag varit lite sur på henne i alla år för det. Hur kunde hon vara så hjärtlös?
– Det är egentligen konstigt att de där lite finare stjärnorna så konsekvent ratar veckopressen, sa Kurt och ställde ifrån sig såväl kameraväskor som stativ med en nick mot kaffedrickarna.
– Veckotidningar är ju alltid snälla. Ni skriver ju aldrig något ofördelaktigt om någon.
– Vi sysslar med underhållning, flinade jag.
– Och så väljer de där stjärnorna att i stället tala ut i kvällspressen som utan att blinka sågar dem jäms med fotknölarna om de skulle råka köra för fort, gå mot röd gubbe eller fuska med skatten.
Han skakade på huvudet.
I samma stund kom pressmänniskan och hämtade oss till ett mindre konferensrum, där vi fick träffa Suzanna Dilber för en hysterisk intervju under vilken hon även hann avverka minst ett privatsamtal i mobiltelefonen. Fotomiljön var en totalkatastrof. Rummet var tomt sånär som på ett ovalt konferensbord. Persiennerna var neddragna och utanför var det bara grått. Kurt fick fem minuter på sig för sitt jobb. Proffsig som han är lyckades han få med sig skådespelerskan ut i foajén. Han övertalade henne att hoppa upp på en marmoravsats i en stor, elegant trappa där han slutligen fick en bra bild.
Hade jag vetat att Mia figurerar i Paradiset och att Paradiset i själva verket var historien om Stiftelsen Trossen, där Mia bodde en tid, så hade jag naturligtvis sett filmen. Nu gjorde jag inte det. När jag av en slump flera år senare råkade se den på TV, dök Mia upp i skådespelerskan Lena T Hanssons bildlika gestaltning som en total överraskning.
– Mia var med på ett hörn i filmen, sa jag till Kurt några dagar senare när vi var ute på jobb. Visst är det konstigt att Liza Marklund inte kunde hitta på en annan litterär figur.
Mia och jag hade egentligen aldrig pratat om vad som hände på Trossen. Jag såg därför filmen Paradiset som en påhittad roman och kopplade först inte ihop den med henne. Därför kändes det bara konstigt att hon var med i filmen.
– Jag undrar just hur det gick för Mia, sa reportagechef Ingrid Olsson på Allas Veckotidning i telefonen nästa dag.
– Jag kan åka till Chile och höra mig för, sa jag och avslöjade för första gången hennes vistelseort.
Ingrid funderade en stund.
– Det kunde ju bli ett spännande reportage. Vi brukar visserligen aldrig skicka några reportrar utomlands, men för Mia skulle vi kanske kunna göra ett undantag.
– Jag tror jag kan få tag i henne, sa jag. Vill du så gör jag ett försök.
– Jag måste få fundera på saken, sa Ingrid.
***
År 2004 gjorde Liza Marklund en tv-serie om våld mot kvinnor vid namn "Lite stryk får de tåla". Mia medverkade med ansiktet vänt från kameran. Ibland var det hon själv som talade och ibland var det någon annan. Tittarsiffrorna fick tv-chefen att jubla. Serien nominerades till bästa svenska tv-dokumentär det året. Ingen kunde längre tvivla på att om någon stod på de misshandlade kvinnornas sida så var det Liza Marklund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar