Sanningen om Gömda, kapitel 75

Kapitel 75

Hösten 2007 var Mia i Sverige med anledning av att boken Mias systrar skulle lanseras. Av de tre fallen hon talade om 2006 hade hon och Kerstin Weigl skrivit en och inte tre böcker. Innan Mia lämnade USA hade hon mailat och bett att vi skulle ses. Sedan hörde hon inte av sig. Tiden räckte helt enkelt inte till. Det var okej för mig. Jag skulle ha haft svårt att intervjua henne nu när jag fått veta sanningen.  

Väl tillbaka i Arizona ringde Mia den 26 november. Det var bara för mig att hålla god min i elakt spel.

Mia mådde bra men var trött, sa hon. Det hade just varit Thanks giving, en storhelg då amerikanerna samlar släkten omkring sig. Mia och Lance hade haft hela huset full med folk.

– Det var bara min mans släktingar, sa hon. Men det var full rulle. Vi var 60 personer. Vi har hjälpts åt att laga mat och somliga har sovit hos oss. Jag har bott här i åtta år nu och så är det varje år. Det är jobbigt men kul. Nu är det över och jag kan pusta ut.

Mia hade varit på Bokmässan i Göteborg under sitt besök i Sverige. Där hade hon gått omkring helt öppet medveten om att ingen visste vem hon var. Någon måste i alla fall ha skvallrat. I Dagens Nyheter stod nämligen en notis om det celebra besöket. Kanske var det förlaget som läckte av PR-skäl, trodde hon.

Mia sa att hon var nästan nöjd med boken. Men att många hade reagerat på att det stod för lite om Mia och hennes familj. Det tyckte hon nog själv också

– Vad har du egentligen för anknytning till de tre kvinnorna?

– Jag har träffade personerna i levande livet, sa Mia.

Det hade hon naturligtvis inte. Systern var ju redan död när Mia och Carola Kaiser träffades i kvällsöppetstudion.

– Så du har träffat hon som är död också?

Mia ändrade sig.

– Nej jag har inte träffat henne. Jag har träffat hennes syster.

– Du var ju här och letade efter fall sist. Nu tror man ju att det rör sig om tjejer du har hjälpt. Är det så eller?

– De två andra har jag hjälpt.

- Det står i boken att du via bokförlaget har blivit kontaktad av ett tiotal personer som är jagade.

– Ja. Jag har gömt fyra kvinnor här i USA. Anette i boken är en av dem. Hon bor helt nära mig.

– Du rekommenderade henne att gifta sig. Gjorde hon det eller?

– Ja, hon har ett skenäktenskap.

- Ska du fortsätta att gömma tjejer?

– Så länge Sverige inte gör någonting så gör jag det.

Mia visste ännu inte om Mias systrar hade recenserats. Det var Kerstin Weigls sak att hålla reda på, tyckte hon.

– Den kom tyvärr att räknas som faktabok, sa Mia besviket. Mina andra böcker är skönlitteratur. Därför är Mias systrar tyvärr bara tryckt i 80 000 exemplar. Men det är visst bra för att vara en faktabok.

Mia berättade att hon vid det laget hade sålt totalt 3 miljoner böcker.

– Gömda har sålt i 1,5 miljoner exemplar varav 1 miljon bara i Sverige. Det är Sveriges mest sålda bok.

– Det trodde vi inte när du satt där på Bonnier Albas förlag i din peruk. Tänk vad rädd du var!

– Det var ren terapi för mig att skriva Gömda. Den gjorde mig frisk.

Mia tyckte fortfarande om Kerstin Weigl, sa hon. Men om de skulle skriva fler böcker tillsammans visste hon inte.

– Nästa bok ska handla om min dotter Emma. Jag har redan påbörjat den. Vi får se om jag skriver den själv eller hur det blir. Jag behöver hjälp med språket.

Hon var säker på att boken Emma skulle väcka ett visst rabalder, trots att hon ännu inte riktigt hade bestämt sig för vad hon skulle ta med.

– Men hennes son Matthew, som svävade i livsfara i Mias systrar, överlevde. Han är ett år gammal nu.

Mia sa att hon ännu inte hade besökt sin hemstad. Det skulle känslomässigt bli för jobbigt. Men det hade hon ju. Vidare sa hon att hon bara längtade hem till Arizona så fort hon kom till Sverige trots att det var 18 timmars flygtid hem. Men hon hade träffat Michael som snart skulle komma över till USA på besök.

– Tycker du att ni har kommit över allt som varit nu?

– Ja. Vi har rett ut alltihop. Vi har bestämt att vi ska glömma det tråkiga och gå vidare. Det har varit jättejobbigt för honom men om man ältar det tråkiga hela tiden kommer man ju ingenvart.

Mia påstod igen att hon numera handgripligen hjälper utsatta kvinnor som kommer i hennes väg. Hennes namn banar väg för storverk och skrämmer slag på beslutsfattare, sa hon. Speciellt när hon hör av sig personligen till drabbade kvinnors socialförvaltningar.

– Socialsekreterarna blir rädda när jag berättar vem jag är. Men de har tystnadsplikt och kan inget säga. Dagen därpå åker jag hem till USA och försvinner ur deras liv.

Mia hävdade bestämt att hotbilden mot henne själv och familjen var oförändrad.

– Men det är ju 17 år sedan!

– Man får ha fem kvinnor, sa hon kryptiskt. Han kan aldrig glömma det.

Jag förstod ingenting.

– Mannen får vara gift med fem stycken. 

Jag förstod fortfarande ingenting.

– Han kan alltså inte glömma att du lämnade honom?

– Nej. Hotbilden kvarstår. Oförändrad. Han hör av sig via familjen och talar om att han letar.

– Men hur kan han hålla på med det efter så lång tid.

- Han har inget annat för sig.

– Skojar du?

– Nej, jag skojar inte. Han bor kvar i min stad och är fortfarande kriminell. Han stjäl och har samröre med den undre världen. Han åker in och ut ur fängelset. Framför allt gör han konstiga affärer i restaurangbranschen. Men mina föräldrar har sluppit hot och mina systrar ser aldrig till honom. Skulle han få syn på mig dödar han mig. Men hans kompisar har lugnat ner sig.

– Förut sa du att även Michael var hotad.

– Det tror jag inte längre. Han är en vuxen man nu som kan försvara sig. Han kan karate. Visste du det?

– Vilka är det som rapporterar till dig då?

– Jag vill inte berätta det. Det kunde bli farligt för dem.

– Du har aldrig avslöjat vilken stad det rör sig om.

– Det kommer jag aldrig att göra heller. Min familj bor ju där. Så länge vi inte triggar honom tror jag att de överlever. Om inte allt det här hade hänt, så hade jag också levt där idag. Som min syster ungefär. Hon bor där och jobbar på banken.

– Vad var det du gjorde på den där banken egentligen?

– Jag jobbade med utlåning av pengar och gillade vad jag gjorde. Hade jag blivit kvar hade jag väl stigit i graderna så småningom.

– Och så tog du hand om flyktingar?

– De behövde någon som talade spanska. De hörde av sig till mig och jag ställde upp. Jag har hjälpt utsatta människor i hela mitt liv.

– Och din dotter, har hon aldrig frågat efter sin pappa?

– Det är klart att hon har. Vi har en svart bok - the black book - som är på engelska. Där står allt som har hänt. Den skickade vi in till ”Immigration” när vi sökte asyl här i USA. Hon har läst den.

Mia berättade att Sara fortfarande talar lite svenska och att hon har läst Gömda. Hon klarar sig bra som ensam mor men barnafadern var ute ur bilden.

– Det är jobbigt för min dotter att hennes pappa har gjort oss allt detta. Hon förstår inte varför. Hon har fått ett fotografi men vill inte träffa honom. Periodvis blir hon tyst och äter inte så bra. Min son går det bättre för. Han går i skolan och jobbar. Han är den som har klarat sig bäst.

– Är han väldigt stor och stark den där mannen med de svarta ögonen?

– Nej, men han är starkare än jag. Och han har tillgång till vapen. Jag skulle aldrig överleva en träff med honom. Han har pistoler och…

Hon berättade vidare att exmaken Anders från Norrland – som i verkligheten heter Luis - var omgift och bodde i en annan delstat. De hade bara sporadisk kontakt när det gällde barnen.

– Han är lite bitter. Han har svårt att komma över det som hänt. Vi levde gömda så länge att han fortfarande är rädd. Vi bestämde oss för att överleva men han har fortfarande problem med det.

Mia berättade att hon bor i en förort till en större stad i Arizona.

– Jag har hus och pool och det är ganska varmt här hela tiden. Och så har jag tagit upp kontakten med Liza Marklund. Vi träffades efter Bokmässan och har slutit fred. Livet är för kort för att man ska vara ovänner. Just nu ska vi inte skriva någon bok tillsammans men vi får se hur det blir längre fram. Vi kommer alltid att vara vänner. Det finns alldeles speciella band mellan oss.

– Du var ju jättearg på henne!

– Ja. Och hon var nog jättearg på mig också.

– Du sa att hon körde dig på porten.

– Jag tyckte att hon gjorde det. Men det har fått sin förklaring.

– Är hon inte arg för att du gick över till Kerstin Weigl?

– Hon var besviken på mig. Men vi har bestämt oss för att vara goda vänner och glömma allt det där.

Mia berättade vidare om mannen med de svarta ögonen att han sedan hon gömde sig har varit gift flera gånger och fått flera barn.

– Det har inte gått bra för hans två andra fruar. De har också blivit slagna. De lever också periodvis gömda. Det är alltså fler kvinnor än jag som lever gömda för den mannens skull. Just nu är en av dem gömd och han är fråntagen all umgängesrätt med barnen.

Mia beklagade sig fortfarande över att hon inte fick någon ekonomisk hjälp med flykten från Sverige. Liza Marklund hade uppvaktat sin goda vän Mona Sahlin om saken och hon tyckte att det måste till en lagändring.

Mia trodde att hennes olika socialsekreterare i Sverige vid det här laget visste vem som skrivit Gömda-böckerna. Många av dem skulle hon personligen vilja läsa lusen av bara hon fick tillfälle.

– Det är socialtjänsten som är det stora glappet i Sverige, sa hon. Det ser jag på de fall jag jobbar med. Det gör mig heligt förbannad.

Mia berättade att Lance vid det här laget hade läst hennes böcker. Han tyckte det var bra att hon även skrev om andra kvinnoöden. Emma var överlycklig över att få sin egen bok och över samarbetet med sin mamma.

– Vi skriver hennes bok tillsammans, hon och jag.

Mia hade kommit över sitt missfall och insett att hon vid 40 års ålder kanske inte borde planera fler barn.

– Mina barn är vuxna. Nu vill jag ägna mig åt annat. Nu vill jag skriva böcker och gömma kvinnor.

Mia avslutade samtalet med att föreslå att jag skulle komma till Arizona i samband med att boken Emma skulle komma ut.

– Då får du träffa henne. Du kan du skriva en artikel om boken. Det kommer att bli en jättestor gräddbakelse faktiskt. Då får du träffa hela släkten. Jag kan inte säga vad det är men det är stora förändringar på gång.

***

Jag förklarade för Mia att jag behövde bilder om det skulle kunna bli någon artikel av vårt samtal. Hon lovade fixa det och maila över dem inom några dagar.

Det kom inga några bilder så det blev ingen artikel. Jag var lättad över det. Jag hade inte kunnat berätta hennes lögnaktiga historia en tredje gång.