Kapitel 80
I augusti 2008 kom boken "Emma – Mias dotter, fortsättningen på Gömda, Asyl och Mias hemlighet", ut på Lind & Co. Jag fick ett digitalt manus på mailen och information om att journalisten Leif Eriksson hade hjälpt Mia med själva skrivandet. Fantasi hade hon själv så det räckte och blev över.
– Han har varit i USA flera veckor och skrivit, sa förlagspersonen. Hon var närmast euforisk. Det hördes att de räknade med klirr i kassan.
I Emma är det alltså Mia och Leif Eriksson som skriver i Saras namn, som om de vore hon. Det blir komplicerat. Speciellt som bokens Sara hela tiden överöser mamma Mia med beröm. Ingen vet om Sara själv har haft möjlighet att påverka texten. Mia påstår att de har skrivit boken tillsammans, men Sara får märkligt nog inte stå som medförfattare.
Emma-boken är i stora stycken en upprepning av Gömda berättad ur en tonårings perspektiv. Mormor och morfar är goda. Pappa Osama, som numera kallas mannen med de mörka ögonen, är ond. Åt ondskans jaktmarker manövreras nu även Luis som alldeles uppenbart ska väcka läsarnas avsky. Den förr så präktige Anders från Norrland skildras som tämligen elak och värdelös.
Mia börja chatta på datorn och får kontakt med Lance. Han är god. Elake Anders avslöjar i vredesmod att han inte är pappa till Sara. Hon bryter ihop och får läsa den svarta boken som är Mias partsinlaga om Osama. Hon får även läsa utlåtandet från barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i Ludvika om sig själv, ett utlåtande som till alla delar bygger på Mias uppgifter.
Men allt det där läste vi redan i Mias hemlighet.
Det otäcka med boken Emma är att de värsta skildringarna från Gömda kommer igen i eskalerad form. Nu är Osama inte bara arg, när han inte får träffa sin dotter på dagis. Nu tar han barn och dagispersonal som gisslan! Ja, så våldsam är han att personalen måste söka psykolog efteråt. Osama anmäls till och med för mordförsök på Mia, varpå verklighetens månadslånga fängelsestraff blir årslångt, medan hans kompisar vandaliserar hennes trädgård och skjuter mot huset. Mia tvekar inte ens att mata sin dotter med fruktansvärt makabra historien om massakern i Sabra och Shatila.
Osökt undrar man vad ska ske i nästa bok?
Har han bombat bort hela Oxelösund då? Eller förts bort av CIA med Ryan air från Skavsta flygplats för att bli fånge i brandgult på Guantanamo? Mia ser kanske till och med till att han förs till Syrien och avrättats med ett skott i pannan?
Det mesta hon påstår om din pappa är inte sant, Sara.
Det finns andra skillnader också i den nya boken jämfört med de tidigare. Luis leksaksimporterande firma som gick så bra i Asyl, medan hon spekulerade i aktier, har nu blivit en affär för modekläder. Han struntar totalt i att sköta den, så Mia jobbar i butiken tolv timmar per dygn. Det där med aktiespekulationer är inte särskilt troligt. Det kan mycket väl bara ha varit en bra förklaring till att pengar trillade in hos en som saknade arbetstillstånd.
Terrordåden i New York den 11 september 2001 medförde i Asyl att familjens ansökan om uppehållstillstånd måste göras om. I Emma blir familjen kort och gott av med sitt uppehållstillstånd och måste söka på nytt.
Det är en oerhörd skillnad och en väldigt avslöjande uppgift.
De hade alltså uppehållstillstånd 2001, innan de fick asyl 2003!
Sara börjar missbruka "crystal meth" som lär vara ett avloppsrengöringsmedel förvandlat till drog. I närmare 80 destruktiva sidor får vi följa hennes kriminella pundarliv. Hon skickas till Florida en tid för att bo i familj och bli drogfri. När hon kommer hem igen börjar hon knarka på nytt. Hon är arton år.
Mia och Sara drar inte jämt. Sara sticker till Saint George i Utah för att bo hos Luis ett tag. Hon får sova på soffan och är inte hemma så ofta. Mia betalar hennes kostnader och ser till att hon får en bil. Sara krökar och pundar, blir med barn och far väldigt illa. När Mia och Lance till slut kommer för att hämta hem henne, känner hon inte igen sin mamma. Mia har tappat allt sitt hår. Hon ser gammal och trött ut. Orsaken stavas äggstockscancer. Året är 2005. Sara är 19 år.
– Jag går igenom strålningsbehandling just nu, skriver Mia i boken. Det är därför jag tappar så mycket hår, har så dålig aptit och bara vill sova hela tiden. Vissa dagar orkar jag inte alls stiga upp.
Som om det inte vore nog drabbas hon av grön starr och mister sitt mörkerseende.
– Det var något med ögonen, minns Marie-Louise. Men jag har aldrig hört att det skulle ha varit grön starr.
En dag tar Mia barnen med till parken för ett allvarligt samtal. Hon berättar att cancern är elakartad. Hon måste opereras. Det slutar med att läkarna tar bort äggstockar, äggledare och livmoder. Mia tillfrisknar. Upplevelsen får Sara att kvickna till. Hon blir drogfri och föder sonen Sean den 3 oktober 2006. Pojkens pappa är redan ute ur bilden. Hon träffar en ny man och snart stundar bröllop.
Boken Emma slutar lyckligt. I verkligheten gick det inte så bra. Av gräddtårtan blev mest bara mos. Bröllopet ställdes in. Emmas krokiga väg tillbaka till livet hade bara börjat.
Tidningen Amelia var snabbt ute med en telefonintervju våren 2008. Mia sa att hon var nyopererad. Livmodern hade tagits bort så sent som två månader tidigare. Sara hade slutat knarka. Hade hon inte blivit gravid hade hon knarkat ihjäl sig, säger Mia. Lille Sean räddade livet på dem båda.
– Jag är så proud över Emma!
Hon var självkritisk också.
– Jag borde ha berättat sanningen om hennes bakgrund tidigare. Marken rycktes undan fötterna på henne när hon fick veta. Särskilt när hon såg fotot av sin pappa och insåg hur identiskt lika de är.
Mia sa att Emma lever med den pojkvän hon tänkte gifta sig med i boken. Han är bilmekaniker på väg att bli brandman. Själv pluggar hon till frisör. Robin går på universitetet och vill bli journalist.
Mia berättade vidare att nästa bok ska handla om några av de svenska förföljda kvinnor hon gömmer i USA, de som hon i en radiointervju sagt att hon ordnat skenäktenskap åt.
Till Blekinge läns tidning, som också gjorde en telefonintervju, sa Mia att hon var väldigt trött. Hon hade just genomgått sin andra stora operation efter äggstockscancern. Hon bad dessutom om ursäkt för sin dåliga svenska och påstod att en del av inkomsterna från Gömda går till att hjälpa andra kvinnor som lever gömda under dödshot. Och så klagade hon förstås också på Sverige.
– När jag blåslagen gick till polisen sa de: "Vi har kafferast, kom tillbaka senare."
Än i dag drömmer hon mardrömmar om mannen med de mörka ögonen, sa hon och flaggade för att tre romaner om tre olika kvinnor står på tur.
– Sedan blir det nog en sista bok om oss också.
I augusti 2008 kom Mia till Sverige. Boken Emma skulle släppas och i samband med det fanns hon tillgänglig för intervjuer.
I Expressen berättade Mia att hon kände sig hotad i Sverige. "Får han tag på oss dör vi", sa hon. "Om inte i dag, så i morgon."
Som vanligt klagade hon på att hon inte fick någon hjälp med sin flykt av Sverige. Värst var att hon inte blev trodd. Sånt händer bara inte i Sverige, sa lagmannen, påstod hon och konstaterade:
– Tänk så många miljoner jag har kostat samhället!
***
– Jag har aldrig hört att hon verkligen skulle ha haft cancer, säger Michael medan mina tankar gick till Mats, Marika och Silva. Cancer skojar man liksom inte om.
***
Lind & Co skickade mig ett rosa exemplar av Emma, Mias dotter, när boken kom ut. Det var egentligen onödigt. Jag hade inte bett om det heller. Jag ville inte göra någon mer intervju med författaren Maria Eriksson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar