Kapitel 68
Mia överklagade länsrättens dom varpå ärendet avgjordes i kammarrätten den 17 maj 1994. Samma historia kommer igen i domen med tillägget att familjens psykiska hälsa är mycket dålig. Mia och Luis berättar nu
– att de kan erhålla bidrag till resekostnaderna från olika fonder.
– att de i Chile kan försörja sig på hennes pension och
– att Luis kan få arbete hos sin tidigare arbetsgivare.
De behövde ändå 350 000 kronor för inköp av en lägenhet. Något annat sätt att få en bostad på fanns inte, påstod de och kallade in en psykolog att föra deras talan.
Rätten konstaterade att resan kunde betalas av egna inkomster. Mia och Luis plockade varje månad in mellan 16 000 och 17 000 kronor på att vara sjukskrivna. Plus diverse bidrag, som det står i domen som alltså blir ett nytt avslag.
Om en myndighet ska bekosta utlandsetableringen är det socialtjänsten i Oxelösund, påpekar kammarrätten.
En nämndeman var skiljaktig. I Asyl skriver Mia:
– Han höll visserligen med om att vi inte skulle få någon hjälp. Han var däremot tvungen att påpeka att Sverige är en rättsstat och att något sådant som drabbat oss faktiskt inte kan hända här.
I domskälen skriver verkligen kammarrätten: ”I målet får anses utrett att familjen L för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige.”
Det är den formuleringen som, enligt Mia och Liza Marklund, några år senare gav familjen asyl i USA.
Petter Nylén på radioprogrammet Medierna ringde i februari 2009 upp domaren i målet, Anders Lindgren, för att få en förklaring till vad formuleringen grundade sig på.
– Vi hade ju muntlig förhandling i det här målet vilket inte är särskilt vanligt i kammarrätten, sa han. Min minnesbild är att mannen också framstod som hotad. Det var ganska tydligt att det förekom någon form av förföljelse. Men det byggde i allt väsentligt på fru L:s beskrivning.
Att den märkliga formuleringen i kammarrättens dom skulle få en sådan betydelse, att en amerikansk domstol många år senare kom att använda den som underlag för att ge familjen asyl, tycker han är märkligt.
– Man kan inte betrakta denna mening i kammarrättens domskäl som ett stadfästande av tillståndet vid det tillfället, att en hög domstol i Sverige skulle ha sagt klart och tydligt att de inte kan vara kvar i Sverige, säger Anders Lindgren.
Mia skriver i Asyl att hon går in i en period av självmordstankar efter kammarrättens dom. Ibland orkar hon inte ens gå upp om morgnarna. Luis får ta hand om barnen medan hon ligger apatisk och stirrar på tapeterna. Socialtjänstemännen i Botkyrka är lika uppgivna över att ha problemet på sitt bord. De är dessutom bekymrade över att Mia inte låter Sara gå i skolan. Dels underkänner hon säkerheten, dels tycker hon inte att flickan, som borde gått i tvåan, är tillräckligt mogen känslomässigt. Mias protester till trots ser socialtjänsten till att Sara får börja på dagis två timmar om dagen. På så vis får hon åtminstone någon samvaro med andra barn.
Mia envisades: Familjen skulle emigrera. Det enda som behövdes var pengar till flygbiljetter, handpenningen på en bostad, första månadsavgiften till barnens skola och pengar till uppehälle någon månad tills de kunde försörja sig själva. Sjukvård, telefon, möbler, transporter och försäkringar kunde de ta i ett senare skede. Hon överklagade till regeringsrätten men beviljades inte prövningstillstånd.
I mitten av februari 1995 blev Mia plötsligt kallad till sin advokat. Liza Marklund följde henne dit. Han berättade att socialtjänsten hade planer på att tvångsomhänderta barnen.
– De anser att du och Anders utgör en fara för barnen, sa han. Ni är inte i stånd att ta hand om dem.
Mia spydde. Ute på gatan men i alla fall.
Några dagar senare emigrerade de för andra gången till Santiago de Chile.
Liza Marklund betalade deras biljetter. Pengarna måste hon tämligen snabbt ha fått igen. Två sidor längre fram i Asyl skriver hon nämligen:
– Detta var vad de sociala myndigheterna bidrog med efter sex års utredande: fyra enkla biljetter till Sydamerika. Ytterligare några sidor längre fram betalar Mia av på skulden till Liza Marklund. Det är inte så lätt att veta vad som var sant.
Mia hade, enligt Asyl, också en sista kontakt med Göte Eriksson i Oxelösund innan hon gav sig iväg. Varför berättar hon inte.
Men vi vet ju att hon gjorde som kammarrätten sa, hon begärde att Oxelösunds kommun skulle finansiera ett hus åt henne i Chile. Vi vet också att Göte Eriksson faktiskt också bekostade "något" åt henne i utlandet. Han har 2009 sagt i media att han via utbildningsnämnden och även där utan att ha delegation bekostade barnens skolor i utlandet. Någon fråga om huset har han såvitt jag vet inte fått av Sörmlands Nyheter, det enda media som sedan denna bok kom ut har tagit tag i saken.
Mia beslöt sig i alla händelser för att hålla kontakten med Göte Eriksson vilket tyder på att hon var nöjd.
– Du kan ta kontakt med Liza Marklund om du vill nå oss, sa hon till honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar