Kapitel 66
Det var troligen den första tiden på Trossen, i maj eller juni 1992, som Mia började skriva boken Gömda. Hon lånade Elisabeths skrivmaskin och sa att hon skulle skriva sin mans historia.
– Nog kunde hon skriva alltid, säger Elisabeth. Fast hon kunde inte stava.
Senare köpte hon, enligt Asyl, en egen skrivmaskin i en second-handbutik för en femtiolapp.
I september, innan de lämnade Trossen, for Mia och familjen på en kryssning till Finland. Kanhända var det den som sonen Michael var med på.
– Under något år åkte Micke flera gånger med finlandsfärjan tillsammans med mormor, morfar, Maggan och syskonen, säger Marie-Louise. Han tyckte att det var jättekul. De var i dansrestaurangen och spelade på automater och de åt mat i buffén.
Socialtjänsten betalade.
Mia citerar Sara i boken Emma:
– En gång får vi träffa mormor och morfar. Det är när vi åker till Finland med en stor röd färja. Mamma är väldigt noga med att hålla mig i handen vart vi än går på båten. Hon släpper mig inte ur sikte ens den minsta lilla stund. Jag gillar de där överlevnadsresorna för då lever vi som vanligt och är ute mycket.
Vid vårt möte på restaurang Orientexpressen 1995 sa Mia att de satt instängda i hytten hela resan och att inte vågade gå ut. I Asyl berättar hon att Luis satt i baren med en öl när hon själv gick ut på däck och slängde Trossens nycklar i Östersjöns svarta vatten. Det är bara det att det inte stämmer i tiden. Den 10 oktober återkom de nämligen till Trossen för att stanna ytterligare 15 dagar. Nyckeln hamnade förmodligen i stället i Liza Marklunds händer. I såväl Asyl som Paradiset beskriver Mia och Liza hur de i smyg olovandes tog sig in på Trossen för att spionera.
Mia och familjen flyttade till en egen lägenhet i Botkyrka när de lämnade Trossen. I Asyl beskriver hon huset som en tegelkåk med perspektivfönster från inledningsfasen av miljonprogrammet. Huset var ett av hundratals (!) likadana hyreslängor. De fick bo i en lya högst upp utan hiss. Där sov de på luftmadrasser innan de med den av socialtjänsten betalade Toyotan kunde hämta sina magasinerade möbler i Smedjebacken.
– Det ante mig, säger Elisabeth. De var inte långt borta. De handlade fortfarande i samma affärscentrum som vi.
Mia tog kontakt med socialtjänsten i Botkyrka. Efter att förmodligen inte ha haft så stor framgång med socialtjänsten i Smedjebacken lastade hon över familjens försörjning på skattebetalarna i Botkyrka. Samtidigt ringde hon och sa upp villan på Höjdvägen i Oxelösund. Efter nästan tre år befriades oxelösundsborna från den kostnaden. Mia intensifierade också kontakten med Liza Marklund.
Michael hade förutom finlandsresorna inte mycket kontakt med sin mamma. En gång hösten 1992 fick han tala med henne i telefon. När de kom överens om att brevväxla blev det bara han som skrev. Han bad att få ett fotografi på Sara och Dennis men inget foto kom.
Samma dag som han började tredje klass lades Marie-Louise in på sjukhus. Hon opererades för cancer. Den julen vägrade Michael att åka till mormor och morfar. Han ville inte lämna Marie-Louise.
I februari 1993 åkte han på sportlovsvecka till Skåne med Mia och syskonen. Det var då de var med om en grisslakt.
Den 30 juni 1993 klagade Mia genom sin advokat på att umgänget med Michael inte fungerade. Hon hade inte träffat Michael sedan september månad 1992, sa hon. Orsaken var att Levi och Marie-Louise vid flera tillfällen "underlåtit att lämna ut" pojken för umgänge enligt avtalet. Advokaten uppmanade dem därför att medverka till att umgänget kom till stånd.
– Om så inte blir fallet har jag instruktioner om att vidtaga rättsliga åtgärder, skrev han.
Brevet kom som en total överraskning för Levi och Marie-Louise. De hade inte upplevt att det fanns några samarbetsproblem. Det skrev Marie-Louise också som svar. Det var trots allt hon som hade klivit in i rollen som Michaels mamma utan att få det minsta lilla att säga till om, påpekade hon. Dels var påståendet inte sant, Michael hade varit tillsammans med sin mamma och morföräldrarna på besök hos en släkting i Skåne på sportlovet 1993, och dels var det praktiskt omöjligt att ens försöka förhindra ett umgänge. Michael längtade ju så förtvivlat mycket efter sin mamma och sina syskon.
– Michael lämnades till mormor den 15 juli 1992 och kom hem igen tio dagar senare, skriver hon. Sedan reste han igen den 28 juli och kom hem den 1 augusti.
Det var bara julen 1992 som Michael inte ville åka. Orsaken var att Marie-Louise för andra gången hade opererats för cancer. Hela hösten hade hon åkt in och ut på sjukhuset för bland annat strålbehandlingar. Bara två dagar före julafton kom hon hem. Michael var orolig och ville finnas till hands. Den enda gången fick hans biologiska mamma stå tillbaka. Mia visste mycket väl att de haft en jobbig höst.
Marie-Louise förklarade att Mia var välkommen att ringa och skriva till Michael så ofta hon ville. Det hade emellertid bara hänt vid ett fåtal tillfällen. För att slippa tala med Levi och Marie-Louise hörde hon bara av sig när Michael var hos mormor.
Marie-Louise var upprörd över hotet om rättsliga åtgärder. Hon och Levi tyckte att det mesta hade fungerat bra.
– Vem såg till Michaels rättigheter, undrade hon. Han var ju bara tio år! Ett barn måste visserligen vara tolv år för att få vara med och bestämma, men vi tyckte att han själv borde fått avgöra när och om han skulle åka till mamma och/eller mormor.
Hon konstaterade också att hon och Levi var tillsagda att i samråd med Mia besluta om umgänget allt eftersom. Det skulle de också gärna göra om Margareta bara ville höra av sig. Själva kunde de inte ringa. De hade inte hennes nummer.
"Hon vet att det bara är att höra av sig om när hon vill att Michael ska komma". skrev Marie-Louise. Hon får träffa honom så mycket hon vill. Han längtar mycket efter henne och syskonen. För hans skull vore det bra om vi kunde prata med varandra. Det är ju en fördel om vi är av samma uppfattning även när det gäller hans skolgång och uppfostran.
Levi och Marie-Louise tog kontakt med Michaels mormor som inte kunde påminna sig något annat tillfälle än julen 1992 som Michael inte hade velat komma. De bad henne kontakta Mia och be henne ringa. En tid senare fick de av mormor veta att Mia hade ringt, att de just då inte svarade och att hon därför avstod från att pröva på nytt.
– Det var väldigt besvärligt att alltid behöva gå genom mormor och morfar så fort det var något, säger Levi.
När Michael var tio år ville plötsligt mormor att Levi skulle skriva under en passansökan för pojken. Marie-Louise och Levi blev lite fundersamma och undrade om Mia tänkte försöka röva bort Michael utomlands. Levi krävde därför att Mia skulle ringa upp, annars skulle han inte skriva under. Hon ringde den 17 december 1993. Det har Marie-Louise noterat. Levi krävde bevis på att Michael skulle komma tillbaka och till sist såg Mia till att Stena Line faxade en kopia på biljetten till Paris. Där skulle de bo på hotell, fira julafton och gå på Euro Disney. Socialtjänsten betalade. Levi skrev på och Michael reste iväg. På beställningen stod Mias hemliga telefonnummer.
Sara, Mia, Dennis och Michael på Euro Disney 1993
(Foto: privat)
– Jag åkte bil med mormor och morfar, säger Michael. Vi möttes någonstans och åkte vidare tillsammans. Mamma måste ha bott i Sverige då. Jag var tio år. Mamma och Luis sa till Sara och Dennis att jag var deras kusin.
– Det var sista gången syskonen sågs, säger Levi. Strax efteråt stack de till Chile. Sedan dess har Maggan bara varit här i Oxelösund själv och hälsat på.
Mia citerar Sara i boken Emma:
– Vi reser mycket och är ofta i Frankrike. Där får vi leka och vara ute. Flera gånger åker vi med bil till Euro Disney utanför Paris. Mamma kallar det för resor som vi behöver för att överleva. Det är socialtanterna som betalar och vi får möjlighet att komma ut ur lägenheten och andas lite.
Väl hemma igen hittade Michael lappen med Mias telefonnummer. Han tummade på den länge och väl och funderade på om han skulle våga ringa.
– Jag ringde henne på mors dag. Då fick jag inget svar. Dagen därpå svarade hon. "Grattis på mors dag", sa jag. Hon blev arg. "Jag vill aldrig mer att du ringer hit", sa hon och lade på luren.
Michael, Sara och Dennis på Euro Disney 1993. Det skulle dröja tio år, innan de sågs igen.
(Foto: privat)
– På kvällen, när vi fick höra det, blev Levi så arg att han ringde upp. Då var det Sara som svarade. Maggan kom till telefonen men lade bara på luren. Levi ringde upp på nytt men då var det ingen som svarade. Vi kollade med nummerbyrån men numret var hemligt. Det enda vi fick veta var att abonnenten bodde i Huddinge.
Ett år senare flaggade advokaten för förändringar. Mia kommer inte att kunna träffa Michael regelbundet varför vårdnadsfrågan måste tas upp igen. I januari 1995 överfördes vårdnaden av Michael på Levi.
– Maggan sa frivilligt ifrån sig den gemensamma vårdnaden som hon stridit så mycket för under alla år, säger Marie-Louise. Vi fick veta det i ett brev från advokaten. Det kom som en chock för oss att hon inte ville behålla vårdnaden. Samtidigt kändes det skönt. Äntligen var det slut på allt bråk. Men visst var det konstigt att hon inte kunde kontakta oss om saken.
Marie-Louise och Levi berättar vidare att Mia efter det kom på besök för att få en kopia av domslutet.
– Hon berättade att familjen hade varit i Chile i sju månader och att hon såg Chile som ett u-land. Allt var eftersatt och standarden låg. Det var långtråkigt och svårt att jobba där, sa hon. Hon ville egentligen inte åka tillbaka. De var tvungna att bo där ett tag men hade siktet inställt på Amerika. Det fanns några speciella bestämmelser då om att vissa chilenare kunde få lov att invandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar