Kapitel 2
Mia berättade att hon och familjen just hade kommit till Sverige. De var väldigt trötta efter en dygnslång flygresa. Hon, som hade levt gömd så länge, var dessutom ovan vid att stå i händelsernas centrum.
Artikeln i Aftonbladet hade skrämt upp henne rejält. Tänk om folk i hennes hemstad hade känt igen henne nu. Om mannen med de svarta ögonen fick veta att hon hade skrivit en bok om honom, så hängde många människors liv på en skör tråd. Författarinnan var skräckslagen och orolig. Hur skulle det gå med hennes familj som levde kvar i staden och som hon inte vågade kontakta ens per telefon?
– Vi är här i Sverige bara för att boken ska komma ut. Annars hade vi varit kvar i vårt nya land på andra sidan jordklotet. Men bokförlaget kallade och jag förstår att det är viktigt för marknadsföringen. Om jag inte hade kommit så hade folk kanske inte trott att det finns en livs levande människa bakom den här historien. Jag vill väcka debatt. Det kan inte vara rätt att misshandlade kvinnor ska behöva gömma sig. För mig är det för sent. Men det finns många andra kvinnor som har farit illa i sina hem och lämnat sina män men som inte får vara i fred.
Mia berättade att hon var 34 år. Om någon månad skulle barnen Emma och Robin fylla nio, respektive sju. Medan hon gav intervjuer väntade de och maken Anders i en lånad stuga utanför stan. När allt det här var överstökat och boken hade kommit ut skulle de återvända till sitt liv i exil. För övrigt hade hon inga ärenden i Sverige. Släkt och vänner vågade hon inte hälsa på. Det vore detsamma som att utsätta dem för livsfara.
– Har du läst boken, frågade hon.
Jag skakade på huvudet.
– Tyvärr inte. Jag fick hoppa in för en kollega så sent som i går kväll. Hon har manuset som förlaget skickade ut.
Mia sträckte sig efter ett exemplar av Gömda, en ganska tjock bok med omslag i grönt. Hon öppnade den, skrev något på försättsbladet och räckte över den.
– Du kan läsa den när du kommer hem, sa hon. Vi kan börja.
– För det här samtalet har jag bara pressmeddelandet att gå på, påpekade jag.
Hon nickade och log.
– Det är okej.
Mia lutade sig tillbaka i stolen medan jag knäppte på bandspelaren.
– Det började med att du engagerade dig för flyktingar?
– Jag har alltid ömmat för dem som har det svårt.
– Men när du träffade den här mannen, förstod du inte då att det fanns risk för kulturkrockar? Han var trots allt muslim och du är kristen. Tänkte du inte på att det kunde bli problem?
– Nej, det gjorde jag faktiskt inte, sa Mia. Jag tänkte att han skulle anpassa sig till det svenska samhället. Det trodde jag då i alla fall. I dag vet jag bättre.
Mia visade sig ha en hel del åsikter om såväl araber som muslimer och svensk invandringspolitik. Flera av hennes väninnor hade råkat illa ut tillsammans med män från flyktingförläggningen i hennes hemstad.
– Vi vet inte vad vi tar in för folk i landet, dundrade hon plötsligt och ställde sig upp.
– Vi blundar för verkligheten och sopar problemen under mattan. Man ska akta sig för andra religioner och främmande kulturer! Det borde vi prata med våra barn om redan i skolan. Det kan bli väldiga krockar. I Sverige går vi faktiskt klädda i baddräkt på stränderna. Det får de här männen acceptera! Det som har hänt mig får aldrig hända igen. Vi måste vakna, innan det är för sent. Vi måste kontrollera varenda en som kommer. Och de som inte kan kontrolleras måste genomgå en rättspsykiatrisk undersökning! Det är skönt att Gömda äntligen kommer ut, så att frågan kan bli seriöst uppmärksammad.
Mia satte sig ner, tog en klunk vatten och började berätta om mannen med de svarta ögonen som hon hade träffat elva år tidigare.
– Han slog mig varje dag. Men det var inte alltid jag fick blåa ögon. Han kunde lika gärna vrida om mina armar. Det är därför jag bär handske med stålskena nu. Handleden måste få vila. Jag tappar saker och har ingen kraft i armen.
Mia höll upp sin arm för att visa hur svag den var. Handsken med stålskenan hade hon tillfälligt tagit av. Den var inte så vacker, som hon sa.
– Han förföljde dig, säger du?
– Han fortsatte hota mig sedan vi gjort slut. Och när Emma började på dagis blev han som tokig. Han ringde och terroriserade mig. Jag bytte telefonnummer över 20 gånger innan jag gav upp. En av hans kompisar hade en tjej som jobbade på Telia.
– Varför anmälde du honom inte?
– Min syster anmälde honom till sist och han fick en månads fängelse. Själv var jag så nedtryckt att jag ville ta tillbaka anmälan. Hans vänner trakasserade mig hela tiden. De hotade både mig, min dotter och mina föräldrar.
När han hade besöksförbud satt han i sin bil utanför min bostad. Jag ringde polisen. De åkte förbi och körde bort honom. Fem minuter senare var han där igen. De kunde inte göra så mycket åt det. Vi kan ju inte ständigt stå här och vakta, sa de. Så du ser, det hjälper inte att anmäla.
Mia skakade på huvudet.
– Den här mannen är sjuk! Han anser att vi är hans ägodelar och att även Robin är hans barn. Anders har stått ut tack vare barnen och sitt lugna, norrländska temperament. Han och barnen har lidit så fruktansvärt mycket för min skull. Jag hade så svåra skuldkänslor för det att jag försökte ta livet av mig. Jag tänkte att om jag bara försvinner så slipper de ha det så här. Sedan bestämde vi oss för att klara situationen. Det måste ju finnas en framtid även för oss!
– Du säger att han är krigsskadad?
– Jag är helt säker på att han har varit med om massmord. Han skulle inte ha kunnat berätta om massakern i Sabra och Shatila med sådan inlevelse annars. Jag kände honom så väl. Jag såg direkt när han ljög och när han talade sanning. Och den natten, när han…
Mia tystnade som för att hämta andan.
– Han berättade om massmordet på ett sätt som verkligen skrämde mig. Han misshandlade mig och jag tänkte att nu kommer jag att dö. Man kan säga att han är fysiskt hel men psykiskt skadad på grund av kriget. Samtidigt vet man aldrig säkert, om det han berättar är sant.
Mia tyckte själv att det var motsägelsefullt att hon, som hade gömt flyktingar och haft ett toppjobb på en bank, lät sig tryckas ner och förintas så totalt av en man.
– Han isolerade mig. Jag fick inte träffa vare sig mina vänner eller min familj. Jag hade bara honom. Han styrde mig som en spratteldocka. Jag var hjärntvättad och helt i hans våld. Det är så de gör. De isolerar en. Man får bara umgås med deras vänner. Jag var så rädd! Annars hade jag anmält honom från första stund. Men man är ensam och skäms över sina blåmärken. Det är ett väldigt nederlag att bli slagen.
– Hur har Emma och Robin tagit allt det här, undrade jag.
Mia suckade.
– Jag blir alldeles kall när jag tänker på mina barn. De har levt ett fruktansvärt liv. Emma går i skolan nu men hon är två, tre år efter i utvecklingen tror vi. Två gånger har hon tystnat när något hänt som hon inte klarat av. Under ett par månaders tid var hon helt okontaktbar och höll på att dö för oss. Hon vet inte att det är hennes pappa som har orsakat det här. Vi får inte prata med henne om det. Då kan hon få ett psykosgenombrott, säger läkarna. Börjar hon prata om sin pappa och allt som hänt ska vi genast avbryta och börja prata om något annat.
Mia berättade att Emma hade virat ett skärp runt sin hals och testat hur långt hon kunde dra åt.
– Hon är inte medveten om att hon skadar sig själv. Min förre fästman nekade till faderskapet och var egentligen inte intresserad av att träffa henne. Ändå gick han till domstol för att få vårdnaden. Han kom tillbaka med henne på nolltid varje gång han hade henne. Det var alldeles för besvärligt med en skrikande unge, tyckte han.
– Men hur i all världen kunde du lämna ut Emma till den där våldsamma mannen?
– Jag var tvungen. De sociala myndigheterna tvingade mig i hopp om att fadersinstinkten skulle vakna. Emma hade ännu inte fyllt ett år. Han hade besöksförbud hos mig men skulle få träffa sin dotter. Det var socialförvaltningen som lämnade ut henne. Han tog henne i sin bil och åkte iväg. Hon skrek en hel dag. Efter det lämnade jag inte ut henne mer. Aldrig i livet! Över min döda kropp! Vad mig anbelangar har han förverkat sin rätt.
– Och hur har det gått för barnen?
– Emma tappade livsgnistan, sedan vi hade flyttat från stan och gömt oss. Hon slutade prata och försökte strypa sin bror. Jag ringde Mona, min kontaktperson på socialen och bad att få gå till läkare med henne. Ni är gömda, sa hon. Jag kan inte ordna med läkare utan att röja er vistelseort. Vi fick klara oss bäst vi kunde. Emma växte upp på hotell. Så snart vi hade vant oss vid ett ställe tvingades vi flytta till ett annat.
– Men varför kan han och hans gäng inte utvisas?
– Han har ett militärt fängelsestraff som väntar i hemlandet. Det har de flesta av hans vänner också.
– Och?
– Han är dömd till döden. Det kan bero på massakern i Sabra och Shatila. Var han med där så är han kristen och inte muslim. Då är han sannolikt dömd för massmord. I vilket fall som helst så kan han inte utvisas. Sådan är lagen. Sverige skickar inga människor till en säker död.
– Men nog vet du väl om han är kristen eller muslim?
– Han följde koranen, sa Mia. Men bara när det passade honom.
– Men är du säker på att han är en mördare?
– Det var krig och han var soldat. Alla blir väl mördare då?
De hopplösa orden sjönk sakta in i mitt medvetande.
– Vet du något om vad han gör i dag?
– Han åker omkring i sin Saab 9000 utan körkort. Han försörjer sig på brott, sitter inne ett tag och kommer ut igen. Numera är han gift med en libanesiska som han också misshandlar. Allt enligt de rapporter jag får från min hemstad. Min kompis Helena och jag träffas inte längre. Hon är fortfarande gift med en av hans landsmän och har fått flera barn. Sisse är den enda jag hör av mig till sporadiskt.
Mia beskrev det libanesiska rövarbandet som ett 20-tal muslimer som alla i hennes hemstad var livrädda för. Mannen med de svarta ögonen var dess givne ledare. Förmodligen förde han även sina kompisar bakom ljuset när det gällde sin bakgrund, trodde hon.
– Vi tvingades flytta tolv gånger på ett år. På den tiden hade jag sporadisk kontakt med min mamma. Men om de åkte till Göteborg för att träffa oss, så följde han efter. Vi har bott på olika pensionat långt hemifrån och i stugor som ingen annan velat hyra. Han eller hans vänner hittade oss överallt. Det har gått ut en dödsdom på mig och Emma i hans muslimska kontaktnät. Det innebär att vem som helst som får syn på oss kan och bör verkställa domen. Det finns människor jag tidigare aldrig sett som har misshandlat mig och hälsat från honom. Jag har ingen aning om vilka de är, bara att de är muslimer.
Mia berättade om åren på flykt, att hon och familjen oftast satt instängda utan möjlighet att ens gå utanför dörren. Ibland trotsade de myndigheterna, åkte iväg och köpte leksaker till barnen.
– Vi hade persiennerna neddragna för det mesta. En dag stod Robin i fönstret och såg den första snön falla. "Vad är det, mamma", frågade han. "Det är snö", svarade jag. "Kan man äta det", undrade han. "Nej, men man kan ta på och leka med snö." "Jaha", sa han. Han var två år då men frågade inte om han fick gå ut. Så kan man inte ha det. Barnen överlever helt enkelt inte. Så fort vi fick en indikation på att min förre fästman eller hans anhang var i närheten måste vi flytta igen. Ibland fick Anders och jag fly hals över huvud med varsitt barn i famnen.
– Hur är det nu då? Har han besöksförbud i dag?
– Nej, det går inte, skrattade Mia med en hjälplös gest. För att få en dom på besöksförbud måste jag avslöja var jag bor. Vistelseorten måste preciseras och det vill vi ju inte.
– Men nu har du träffat en ny man?
– Ja. Anders. Tänk att han vågade! Det hade varit så lätt för honom att bara gå när det började bli jobbigt. Men han ställde upp! Vi gifte oss och döpte barnen. Det var en stor seger för mig att döpa Emma. Av samma skäl är det en seger för mig varje gång jag äter griskött. Men det är också de enda segrar jag har fått.
– Kan du inte berätta lite om Anders? Vad säger hans familj om allt det här?
– Han är norrlänning, lugn och trygg, sa Mia och visade med tydlig min att hon inte tänkte berätta mer om honom.
– Utan Anders hade jag gått under. Vi hör ihop. Det är som att vi binds samman av osynliga band. Vi lever nära varandra 24 timmar om dygnet och har stöttat varandra i alla år.
Jag släppte frågan om Anders. Att hålla honom hemlig var väl ett sätt att skydda honom och hans familj, tänkte jag.
– Och nu har ni flytt utomlands?
– Vi flyttade från vår mellansvenska stad för alltid 1990. Året därpå åkte vi utomlands och stannade där en längre tid. Då hade polis och andra myndigheter konstaterat att vi var tvungna att ge oss iväg om vi ville överleva. Min före detta fästman och hans kompisar bevakade oss dygnet runt och bar vapen helt synligt. Vi kunde inte förflytta oss någonstans utan att de följde efter. "Vi är blodsbröder", sa de. "Vi är en för alla, alla för en." Sanningen är att de är kriminella allihop. Det är bara en eller högst två av dem som jobbar.
Mia berättade att valet av land 1991 hängde ihop med att mannen med de svarta ögonen inte skulle kunna få visum dit.
– Flygbiljetterna var den enda hjälp vi fick av svenska staten. Väl framme fick vi klara oss bäst vi kunde.
När de återvände till Sverige efter sju månader, tvingades de leva gömda. 1994 gav de upp och bestämde sig för att emigrera för gott.
– Emma for väldigt illa av att leva så isolerat som vi var tvungna att göra i Sverige. Hon blev helt enkelt väldigt otrygg.
Mia berättade att familjen sedan ett år alltså var tillbaka i landet på andra sidan jordklotet. De hyrde ett hus i staden och Anders var egen företagare.
– Barnen går i engelsk skola. De går i samma klass vilket är en väldig trygghet. Jag är ofta med dem där och har till och med blivit ordförande i föräldraföreningen. Men jag har svårt att anpassa mig. Min hemstad var mitt liv. Jag kunde inte ens tänka mig att tillfälligt bli au pair i något annat land. Jag har aldrig haft en tanke på att lämna Sverige. Men Emma trivs. ”Får jag gå till skolan i morgon”, frågar hon varje dag. Robin tycker inte om att gå ut. Han är inte van. Det blir än så länge bara korta stunder.
Mia berättade att hon hade gjort anteckningar och skrivit om sitt liv på lediga stunder som en slags terapi under åren på flykt. Så småningom hade journalisten Liza Marklund på tidningen Metro hjälpt henne att strukturera upp det hela.
– Vi fick kontakt genom Kidnappade Barns Förening, sa Mia. Liza hade skrivit mycket om dem och ordföranden trodde att Liza skulle kunna hjälpa mig. Det gjorde hon också. Hon såg till att vi fick gömma oss hos stiftelsen Trossen som emellertid visade sig vara oseriös, men vi fick tak över huvudet i alla fall. Liza fick läsa mitt råmanus. Sedan bestämde vi oss för att skriva en bok. Situationen för misshandlade kvinnor är allt annat än ljus. Var fjärde dag misshandlas en kvinna till döds i vårt land. Det var viktigt att berätta om det.
Mia berättade att hon och Liza hade rest runt till olika myndigheter, tagit del av originalhandlingar, lagt pussel och rekonstruerat Mias historia. Det var mycket hon hade förträngt, sånt som helt enkelt var för smärtsamt att komma ihåg. Mias familj hade läst manuskriptet innan det gick i tryck och uttryckt sitt gillande. Precis så här gick det till, sa de.
– Alla stora händelser är med, sa Mia och plockade upp ännu ett exemplar av boken. Det här är den första bok som någonsin har skrivits av ett offer. Och nu är den färdig att distribueras över landet.
Mia såg belåten ut.
– Den blev antagen direkt! Vi blev väldigt förvånade, både Liza och jag. Synd bara att hon inte kunde vara här i dag. Hon var tvungen att jobba.
Mia krafsade ner ett telefonnummer på en lapp.
– Ring henne, sa hon. Utan henne hade det aldrig gått. Nu vill jag, som sagt att boken ska väcka debatt. Sånt här ska inte kunna hända i Sverige. Varför ska jag som är svensk behöva bli flykting?
Mia försäkrade att hotbilden mot henne och Emma kvarstod. Mannen med de svarta ögonen sökte henne ständigt och skuggade fortfarande hennes föräldrar.
– Det känns på ett sätt som att han har segrat. Jag lever i exil. Jag blev flykting. Det är hemskt. Jag orkar inte ens tänka tanken. Men det viktigaste är att mamma, pappa och min syster har det bra. Det vore ju fruktansvärt om det skulle sluta med att de dör. Varje gång jag går till motattack mot honom blir det sju resor värre. Ibland tänker jag att det måste finnas hjälp någonstans. Det måste finnas någon som har kommit längre än jag. Varför kan vi inte få bo i en lägenhet eller ett hus och ha barnen i en vanlig, svensk skola?
– Har du något hopp om framtiden?
– Det är klart att jag längtar hem. Men han har tagit allt ifrån mig. Som det är nu vågar jag inte ens resa till min hemstad. Jag får vara glad över att barnen och jag får vakna upp varje morgon någon annanstans utan att behöva vara instängda och rädda. Jag är glad att de kan gå ut i solen och ta på träden. Men att flytta hem igen är inte att tänka på. "Jag ska jaga dig hela livet", sa han. "Du kommer aldrig att bli fri."
Carina Söderman uppenbarade sig som från ingenstans och meddelade att vår tid var slut. Andra reportageteam stod på kö, så nu måste bilderna tas. Carina bar med sig vad som måste ha varit en senare upplaga av Aftonbladet.
– Rubrikerna är något vässade nu, sa hon och läste högt. "Min familj får inte frid förrän han tagit livet av mig".
– Ibland funderar jag på att faktiskt låta honom göra det, sa Mia. Sedan skulle det vara över. Jag är så rädd att han ska hitta mig i mitt nya land.
Hon har just sagt att han inte kan komma in i det landet, tänkte jag men viftade bort tanken. Jag ville verkligen tro på Mia.
Anders stod redo med kameran. Som alla bra fotografer hade han lyssnat till intervjun och skulle ta en så illustrativ bild som möjligt i den torftiga kontorsmiljön. Han bad Mia ställa sig vid fönstret med sin bok och längtansfullt titta ut mot sommaren och friheten. Han måste emellertid ha fler motiv än så. Minst tre, helst fyra olika varianter ville tidningen ha. Och blick i kameran skulle det vara så att läsaren fick ögonkontakt. Det var standard.
– Det blir inga bilder framifrån, sa Mia bestämt. Du får bara fotografera mig bakifrån och från sidan.
Anders suckade. Hans favoritmotiv var verkligen drottning Silvia, Lill-Babs och Elisabeth Andreasson. Och här stod han nu inför en tämligen hopplös uppgift.
– Men du måste ju ha märkt att Aftonbladets fotograf tog bilder framifrån, sa han. På den där bilden tittar du ju rakt in i kameran.
– Jag blev lurad, utbrast Mia upprört. Jag är inte van vid sånt här.
– Jag tycker du ska vara stolt över bilden, sa jag i ett tafatt försök att trösta. Den är fin. Du är väldigt söt på den bilden.
– Men den kan betyda döden för min familj, snörvlade Mia och såg livrädd ut. Om han känner igen mig kan det mycket väl hända att han tar ut sin hämnd på dem.
– Så du tror inte att han känner till den här boken?
Mia log.
– Kanske, sa hon underfundigt. Det vore ju också en slags seger.
Dubbla budskap. Igen. Så märkligt.
Mia och Anders enades om hur de olika bilderna skulle tas och skred till verket. Vilken tur att de har skottsäkert glas i fönstren, tänkte jag. Adolf Fredriks kyrkogård är Olof Palmes sista viloplats. Mordplatsen ligger bara ett stenkast därifrån. Nedanför oss på gatan hade hela det förfärliga dramat utspelat sig 1986. Tänk om mannen med de svarta ögonen verkligen står där ute med ett maskingevär! Det var lätt att känna sig obehaglig till mods.
Jag ögnade igenom tidningsartiklarna som låg framför mig, medan fotograferingen pågick. Justitieminister Laila Freivalds hade vägrat möta Mia. Stolt över hur väl Sverige skyddar sina misshandlade kvinnor hade hon till och med vägrat ta emot ett exemplar av Gömda.
– Jag har ringt UD och överallt, sa Mia och tittade på Anders uppmaning ut genom fönstret. Jag har ringt statsminister Ingvar Carlsson och moderatledaren Carl Bildt för att upplysa dem om situationen. De kan tyvärr inte engagera sig i enstaka fall, sa de. Misshandlade kvinnor är kommunala angelägenheter.
– Jag känner eller har i varje fall kontakt med några riksdagskvinnor, sa jag. Vänsterpartiets Ulla Hoffmann och jag jobbade ihop på vår förra arbetsplats. Nyligen intervjuade jag dessutom Inger Segelström som just tillträtt posten som ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. Hon var med om att dra igång kvinnojourerna i Sverige. De kanske vill träffa dig? Hör av dig om du är intresserad, så ska jag försöka ordna det.
Mia antecknade mina telefonnummer och stoppade lappen i sin väska. Anders fortsatte fotografera och jag öppnade boken jag hade fått. "Tack för att du lyssnade på mig. Jag hoppas att artikeln väcker uppmärksamhet. För att jag fick din uppmärksamhet. Mia Eriksson."
Anders och jag lämnade Mia på förlaget med en känsla av olust och utsatthet medan nästa reportageteam visades in i rummet med de skottsäkra fönstren. Vi gjorde sällskap i hissen ner och en stund senare stod vi ute på Sveavägen. Det hade slutat regna och solen tittade fram.
– Det är bråttom med det här jobbet, sa jag. Mats måste ha text och bilder på måndag morgon.
Anders nickade. Vi sa hej och gick åt varsitt håll.
Det märktes att det var fredag. Många hade redan lämnat stan och åkt ut på landet. De som ännu var kvar hade uppenbarligen bråttom av olika skäl. Somliga sprang för att hinna in på systembolaget. Andra sprang för att hinna med buss och tunnelbana. Stockholm låg vackert nytvättad. Om bara några timmar skulle nattlivet ta vid.
